Bakdörren som stängdes
politikPosted by Klas Sandberg Tuesday, August 26 2008 10:12:22På mindre än en vecka var Georgiens militära debacle ett faktum.
Det hade verkat så bra under upptakten. När de georgiska styrkorna den 7 augusti gick till angrepp mot Sydossetiens huvudstad Tschinvali var befälhavaren för den ryska 58:e armén, generallöjtnant Anatolij Khrulev, var på semester, liksom den ryske presidenten Dimitri Medvedev. Den ryske premiärministern Putin var i Peking för att besöka de Olympiska spelen. Allt som verkade krävas borde vara en snabb inmarsch. I ideala fall skulle alla tre, generalen, presidenten och premiärministern, komma instörtande på sina tjänsterum med andan i halsen bara för att få veta att den georgiska återerövringen av Sydossetien var ett fullbordat faktum.
Därtill kom att de georgiska styrkorna hade en rejäl numerär överlägsenhet i de inledande striderna. Mot en rysk stryka på 600 man och sydossetisk milis på 2 000 man kunde georgierna sätta in 7 500 soldater mot Tschinvali.
En Tjetjensk reporter berättade i en intervju i Sveriges Radio att en Sydossetisk officer gjorde ledsna miner. Han förklarade att 75 procent av Tschinvali var i Georgiska händer, att den ryska 58:e armén troligen inte skulle hinna till undsättning och att man fick bereda sig på det värsta.
Nederlaget verkade nära förestående.
Vändningen kom tvärt.
Ryssar och Sydosseter var bättre förberedda än förväntat. Georgierna mötte hårt motstånd. Det ryska flygvapnet inledde ett intensivt bombardemang av deras förbindelselinjer. Förstärkningarna strömmade till i rasande snabb takt. Ett ryskt pansarskytteregemente rullade från Vladikavkaz mot Tschinvali för att undsätta de belägrade ryska och sydossetiska trupperna där. Redan dagen därpå började de georgiska trupperna dra sig tillbaka. Den 10:e augusti hade Sydossetien rensats och de ryska trupperna började gå in i Georgien från både Sydossetien från Abchazien. De decimerade georgiska styrkorna var uppsplittrade i tre utspridda delar som inte kunde göra något. I mitten av augusti gick ryssarna med på eldupphör. Då uppgav rapporterna att de opererade nästan obehindrat inne i Georgien.
Den georgiska krigsmakten var slagen i spillror. Med den hade också nästan tio år av amerikanskt bistånd, militärutbildning och planering gått förlorat.
Ryssland har också dragit igen Amerikas bakdörr till Centralasien.
●●●
Under 1990-talet började ledande policy drejare i USA förorda att man borde etablera närvaro i Kaukasus och Centralasien. En sådan var den polskfödde, förre nationelle säkerhetsrådgivaren Zbigniew Brzezinski. Hans intresse för Centralasien gick tillbaka till tiden för Afghanistan kriget då han såg ett glänsande tillfälle att skapa en krishärd söder om Ryssen. I det syftet borde USA främja islamisk fundamentalism.
Det var vad han trodde 1979.
Han tror fortfarande fullt och fast på nyttan av att sätta ryssen under press söderifrån.
I boken The Grand Chessboard från 1997 förklarades att Centralasien var en region där USA måste försöka bli en aktör.
Frågan är varför?
Brzezinski gav två skäl: naturresurser och strategiska positioner. Dels kunde man hålla klacken på Ryssland därifrån, dels kunde man förhindra att det Euroasiatiska området integrerades.
Det fanns samtidigt ett stort problem som bara inte gick att övervinna. Geografin: USA kunde inte nå fram till det Centralasiatiska området. Det finns emellertid en, möjlig bakväg in i regionen.
Från det USA-vänliga Georgien kunde man nå Azerbajdzjan och det Kaspiska havet via landsväg och järnväg (olja, olja) och därifrån kunde en förbindelseled in i Centralasien upprättas.
Kanske.
I en intervju förklarade Brzezinski att han betraktade Georgien som porten till Centralasien.
Den ”amerikanska leden”.
Det är närmast som en serie trampstenar: från Georgien till Azerbajdzjan, från Azerbajdzjan till Turkmenistan, Uzbekistan, Kazakstan, Kirgizistan och Tadzjikistan. Den vägen kan det kanske gå. Det var den enda, möjliga, bakvägen in i den strategiskt viktiga regionen. Alla andra rutter dominerades av USA:s rivaler eller potentiella fiender som Ryssland, Kina eller Iran.
Så allt börjar och slutar med Georgien.
Så länge Georgien var på vänskaplig fot med USA ja så länge fanns det med andra ord fortfarande en bakväg in mot Kaspiska havet och vidare mot Centralasien, utan Georgien ja då säger det sig självt att allt rasade allt samman. Den ”amerikanska leden” skulle förvandlas till ett streck på en karta och en from förhoppning.
●●●
Redan direkt efter att Sovjetunionen upplöstes och Georgien blivit självständigt inleddes en uppvaktning av den lilla Kaukasiska nationen från USA:s sida. Den inleddes när landet styrdes av Zviad Gamskhurdia, Edvard Schevardnaze och intensifierades under Michaeil Saakasjvili.
Saakasjvili utvecklades till Washingtons speciella gunstling som hade finfina, personliga kontakter med en hel drös ledande amerikaner och européer. Hos många ledande amerikanska kommentatorer återkommer positivt laddade värdeomdömen. ”Ung”, ”västvänligt” förklarade förre FN ambassadören Richard Holbrooke. Saakasjvili är inte bara en nyttig klienthärskare utan en figur som många av medlemmarna i den amerikanska eliten frotterat sig med personligen. Bland annat är han kompis med den republikanske kandidaten John McCain.
Saakasjvili har dessutom en mycket bra lobbyorganisation i USA, ledd av Randall ”Randy” Scheuneman, chef för den republikanske presidentkandidaten John McCains utrikespolitiska stab.[i] Micheil Saakasjvili hade vunnit åtskilliga amerikanska hjärtan genom att knöla igenom en ekonomisk politik i nyliberal anda såsom ”platt skatt” på 14 procent.
Det fanns mer lågmälda röster som inte var lika entusiastiska. De upplevde snarare Saakasjvili som pompös och med en stark dragning åt storhetsvansinne. Det noterades att Saakasjvili periodvis varit mycket bredvillig att förfölja politiska meningsmotståndare och kontrollera media.
De offentliga utgifterna i Georgien skars ner, med ett mycket viktigt undantag: krigsmakten. Den uppgick till 45 000 och tränades av amerikanska och israeliska rådgivare som var verksamma ända ner på bataljonsnivå. Hundratals miljoner dollar i militärt bistånd beviljades av kongressen, modern utrustning fyllde de georgiska arsenalerna. Under det korta kriget skulle ryska militärer klaga över att Georgiens militärmateriel var tekniskt överlägsen. Bland annat blev de som försökte använda mobiltelefoner omgående inpejlade och beskjutna.[ii]
USA tryckte på för att göra Georgien till medlem av NATO. Det hölls flera gemensamma militärmanövrar mellan amerikanska och georgiska trupper.
Allt detta betraktades med föga entusiasm från Moskva.
”Mot vem är denna expansion riktad?” frågade den ryske premiärministern Vladimir Putin.[iii]
Få verkar ha noterat att det också var en potentiellt livsfarlig politik. Att i Brzezinskis anda försöka rigga upp amerikanska intressesfärer i Kaukasus och Centralasien riskerar att väcka litervis med ont blod från rysk sida, samtidigt kan de visa sig ytterst sårbara och bräckliga konstruktioner. Kalla geografiska fakta gör att Amerika helt enkelt inte kan bistå några lokala bundsförvanter effektivt om de skulle utsättas för angrepp.
Med andra ord har USA upprustat, och på olika sätt uppmuntrat Georgien att gå bröstgänges tillväga gentemot såväl Ryssland och de båda utbrytarregionerna Sydossetien och Abchazien. Man har antytt att Georgien har Amerika bakom ryggen och att NATO-medlemsskapet praktiskt taget ligger i en liten ask. Om det kommer till en allvarlig kris kan USA däremot inte göra mycket mer än se på. I praktiken förvandlar man Georgien till ett strategiskt mål bara för att utlämna landet till faror, öppet krig och elände.
Flera kommentatorer framhåller att Ryssarna ”upplever” det som om USA försöker trycka tillbaka och försvaga, litet förebrående antydande att de paranoida ryssarna missförstått alltsamman och att Amerika i själva verket givetvis inte har några som helst maktpolitiska baktankar för sina aktiviteter.
Robert Kagan utbrast att det som västvärlden såg som demokratisk blomstring ”uppfattade den autokratiske Putin som geopolitisk och ideologisk inringning”.[iv]
Frågan är om det verkligen är så galet tänkt av ryssarna?
En snabb till på vad Brzezinski och andra ledande, amerikanska policydrejare har sagt i frågan visar att de ryska farhågorna tvärtom har rejält fog för sig. Inringning och tillbakapressning av Ryssland är exakt vad som föresvävat många av männen i Washington.
Från Rysk sida har man upprepade gånger signalerat att OM Georgien skulle bli medlem av NATO skulle Rysslands svar bli att erkänna Sydossetiens och Abchaziens oberoende och därmed definitivt rycka loss dem från Georgien.
I det läget borde den mest rationella politiken från Washingtons sida ha varit att försöka kyla ner den pyrande konflikten och signalera att Georgien vore bäst tjänt av att förhålla sig neutralt.
Från rysk sida flaggade man länge med ett kompromissförslag: Georgien håller sig utanför NATO. I gengällt tillerkänns Georgien den formella suveräniteten över Sydossetien och Abchazien. Å andra sidan skulle de båda territorierna ha rätt att utveckla vilka ekonomiska och andra förbindelser de önskade.
Det kallades ”Taiwan-lösningen”.
Som kompromisslösning var detta inte så illa. Det hade kunnat utvecklas.
Alternativet hade varit att uppmana Georgien att stå på sig och förbinda Amerika att försvara Georgien á la Sydkorea 1950.
För att göra något sådant finns varken resurser eller möjligheter att nå fram till. Det alterativet är helt enkelt inte realistiskt.
Istället verkar de besked Tbilisi mottagit från USA ha varit mycket förvirrade och motstridiga. USA:s NATO ambassadör Kurt Volger bedyrade i en intervju att de hade gjort allt de kunnat för att avråda Georgien från att gå till angrepp.[v]
Men det finns uppgifter om att Saakasjvili också fått helt motsatta besked från Washington.
Läget skall ha varit så virrigt att medan å ena sidan utrikesminister Condoleezza Rice manade georgiern till återhållsamhet under sitt besök i Tbilisi den 10 juli så fortsatte samtidigt Saakasjvilis kumpaner i Vita Husets – och vicepresident Dick Cheneys kansli att uppmana honom att gå på och klippa till under det allt mer högljudda ordkriget med Moskva. Allt under lycklig förhoppningen om att Amerika skulle rusa till undsättning om Georgien kom i klämma.
Ur den soppa av förvirrade besked och signaler halade man i Tbilisi fram de som passade den egna världsbilden bäst.
Av allt att döma en ny insats av den neokonservativa kamarillan.
Man verkar till råga på eländet ha grov underskattat Ryssarnas vilja och förmåga slåss om de utmanades. Micheil Saakasjvili förklarade i ett tal i mars att det inte fanns något behov av kompromisslösning. Om ryssarna förklarade han att: ”Deras armé i Kaukasus är inte tillräckligt stark för att lugna ner situationen i deras eget territorium. Jag tror inte de är redo för något slags äventyr på någon annans territorium. Förhoppningsvis vet de om det.”[vi]
Av allt att döma var detta vad Saakasjvili förlitade sig på den 7 augusti.
Med andra ord byggde han sin politik på två riskabelt lösa antaganden. DELS att ryssarna saknade förmåga att värja sig på allvar, DELS att Amerika skulle hinna skynda till undsättning om Georgien kom i underläge mot den ryska armén.
Där har man egentligen det idiotiska i hela situationen. Förmodligen hade det varit bättre om man i Tbilisi redan från början fått rediga besked att USA helt enkelt inte kunde försvara Georgien, NATO eller inte NATO. Istället hade man ett läge där USA upprustat Saakasjvili mer än vad som var bra för vare sig honom själv eller hans omgivning. På olika sätt hade man låtit honom invagga sig själv i tron att han kunde räkna med Amerikas stöd om det hettade till.
Georgien fick därmed det sämsta ur båda världar. Man fick en konfrontation som man omgående förlorade. Abchazien och Sydossetien gick förlorade och man kunde inte få något som helst effektivt understöd för amerikansk sida.
Nu på sensommaren 2008 sitter man där. USA har ett nytt fiasko på halsen. De mest hökaktiga elementen i den ryska utrikespolitiken har fått en luft under vingarna. Georgien är delvis besatt och den ”amerikanska vägen” är blockerad.
Det är tämligen säkert att ryssarna sedan länge varit inriktade på att pressa tillbaka de amerikanska inbrytningarna på det forna Sovjetunionens område. De har varit rätt framgångsrika. Genom finurlig rysk och kinesisk diplomati har den amerikanska militärbaserna i Centralasien i all tysthet stängts ner. Det amerikanska inflytandet har avvecklats utan något större drama. Av allt att döma hade ryssarna föredragit att göra detsamma i Kaukasusregionen.
Man skall naturligtvis inte glorifiera den ryska statsledningens roll i allt detta. De är knappast nämnvärt mycket godare eller ädlare än sina motspelare i Tbilisi eller Washington, helt klart obehagligt förtjusta över att hävda sin luggslitna stormaktsprestige med militära medel. Det kan samtidigt vara värt att hålla i minnet att de många bedyranden från amerikanska kommentatorerna om att ryssarna i själva verket alltid varit krigslystna inte verkar stämma.
De ville gärna pressa tillbaka de amerikanska framstötarna, det stämmer, men medlen för att göra det hade i det längsta varit diplomati. Det var så de gått till väga i Centralasien. Det var vad försökte göra i Kaukasus.
Frågan är om det gäller längre.
_______________
[i] Randy Scheunemann var förövrigt också Carl Bildts chef under lobbyarbetet inför Irakkriget 2002 – 2003.
[ii] “Conflict Exposes Obsolete Hardware” av Simon Saradzyan, The Moscow Times, 15 augusti 2008.
[iii] “Georgia war rooted in US 'self-deceit'” av Gareth Porter i Asia Times Online, 26 augusti 2008.
[iv] ”Putin Makes His Move” av Robert Kagan, Washingtonpost 11 augusti 2008.
[v] ” 'Don't do it', U.S. told Georgia on eve of assault” Reuters, 21 augusti 2008.
[vi] “Georgia war rooted in US 'self-deceit'” av Gareth Porter i Asia Times Online, 26 augusti 2008.
Posted by Klas Sandberg Saturday, August 30 2008 07:18:22
Du frågar hur det kommer sig att etniskt georgiska byar är de hårdast drabbade i regionen?
Först och främst: Vi vet inte.
Vi vet faktiskt inte "vem som är hårdast drabbade". Man måste nog vara mycket misstrogen mot mycket av vad de olika parterna försöker prångla ut i massmedia. Och det är både visst och säkert att såväl georgier som ryssar titt som tätt kommer rusande med andan i halsen för att få berätta "hur det egentligen var". En del falsarier har redan ramlat fram. Bilder som CNN visat på förödelse i georgiska byar visade sig i själva verket vara tagna i Tschinvali.
Grälet om "Vem Som Började (egentligen)" har också inletts. Troligen är det där man måste placera in Michael Tottens inlägg.
Det verkar tämligen säkert att det kom ett georgiskt angrepp på Tschinvali den 7 augusti. Georgierna hävdar att det "i själva verket" inleddes med skottväxling från sydossetisk sida den 6:e som man mycket motvilligt reagerade på, etc, etc.
Det är för övrigt typiskt att svenska politiker istället vill sätta konfliktens början till 8 augusti, det vill säga den ryska offensiven.
Vi vet inte säkert. Det är mycket sannorlikt att förödelsen drabbat den georgiska sidan hårdast, av samma skäl som den förlorande sidan i de flesta drabbningar nästan alltid är den som lider svårast förluster.
Man måste nog därtill vara misstrogen mot vad amerikanska media meddelar. Både CNN och många av de tidsskrifter som går att följa har varit grovt tendentiösa och försöker oavbrutet utmåla Georgien som ett oskyldigt och komplett omotiverat angripet offer.
Det är den bild de strävar att hamra hem hos sina publiker.
Posted by Klas Thursday, August 28 2008 12:40:50
Intressant inlägg.
Hur relaterar detta till tex detta inlägg:
http://www.michaeltotten.com/archives/2008/08/the-truth-about-1.php
Samt det faktum att etninskt georgiska byar är de värst drabbade i regionen ?
Dvs - om Georgiska trupper hade inlett en offensiv och börjat aggresionen så torde de ossetiska byarna vara värst drabbade ? Om Ryssarna hade gått in för att försvara mot Georgiska anfallare så torde dom inte behöva ödelägga civila byggnader - utan bara driva ut armen. Så varför är det mest skador på de etninskt georgiskt ägda byggnaderna ?
/K