Vindskupan

Vindskupan

Funderingar från min vindskupa

Den här bloggen kommer att förses med nya kommentarer med ojämna mellanrum, allteftersom.

Ny adress

Svensk politikPosted by Klas Sandberg Tuesday, September 16 2008 20:18:57
Vindskupan renoverats och har en ny adress. Den återfinns på:

http://sandberg.be/vindskupan_hem

Titta gärna in.

  • Comments(0)//vindskupan.sandberg.be/#post58

Den sista vägen till Afghanistan 2

AfghanistanPosted by Klas Sandberg Tuesday, September 09 2008 13:25:02
Den logistiska ångesten för NATO trupperna tillvaro i Afghanistan, inklusive den svenska kontingenten, kan stillas.

Försörjningsleden genom Pakistan har förklarats för öppen igen.[i] Pakistanierna gjorde bara en tillfällig markering med anledning av de amerikanska angreppen.

De försörjningsansvariga måste ha legat sömnlösa om nätterna. Nu kan de vila litet lugnare.

Det finns återigen ett alternativ. Tidigare, medan den pakistanska leden var stoppad, har trupperna i Afghanistan varit en enda, lätt inträffad fnurra-på-tråden-med-Ryssland från att bli strandsatta i Centralasien.

I och med detta är säkerheten större.

Nu krävs det en kupp i Pakistan också innan de blir avskurna.

Nu kan de försörjningsansvariga sova lugnare igen.
__________________
[i] “Pakistan reopens supply lines to Western forces” Reuterstelegram, 8 sept, 2008.

  • Comments(0)//vindskupan.sandberg.be/#post57

Gästblogg

politikPosted by Klas Sandberg Monday, September 08 2008 10:48:41
En ny gästblogg har skickats från Vindskupan till Rawia Morras blogg.

  • Comments(0)//vindskupan.sandberg.be/#post56

Den sista vägen till Afghanistan

AfghanistanPosted by Klas Sandberg Saturday, September 06 2008 14:15:26


Blog ImageFörbindelselinjen till NATO trupperna i Afghanistan som går genom Pakistan har stängts.

Därmed löper NATO styrkan, inklusive en svensk kontingent att bli helt instängd i Centralasien.

Om inte Ryssland hålls på gott humör.

Gradvis har förhållandet mellan USA och Pakistan surnat allt mer. Från Amerikansk sidan kom ständigt högdragna befallningar om att bekämpa olika talibanska, eller mer eller mindre talibaninspirerade grupper i gränsområdena. Pakistanierna såg inte mycket mer än förluster och att knappt något av Amerikas rundhänta löften uppfyllas.

Till sist kom meddelandet om att den pakistanska armén dragit sig ut ur gränsområdena.

I mars 2008 meddelades att hundra tankbilar med bränsle till trupperna i Afghanistan hade sprängts av talibanerna.

Bloggaren som meddelade den uppgiften gissade att varje tankbil borde ha tagit 44 000 liter bensin. Summa sumarum bör nästan två miljoner liter bensin ha försvunnit i den smällen.[i]

En kännbar förlust.

General Pervez Musharraf tvingades avgå.

I början av september noterade den eminente Lennart Franzell att amerikanska trupper hade börjat operera på den Pakistanska sidan om gränsen också.[ii] Därmed hade det skapats ytterligare en front, ytterligare en best som tuggar upp alltmer hårt ansträngda amerikanska resurser.

Till ytterligare mera visso utbröt antiamerikanska demonstrationer i Pakistan, främst från de stamfolk som titt som tätt fann sig attackerade.[iii] Det blev inte bättre av att amerikanska militärer snorkigt meddelade att fler angrepp skulle följa.[iv]

Och så följde vad man kunde vänta sig: USA och NATO trupperna har förlorat sin försörjningslinje genom Pakistan. Till på kuppen har amerikanerna inte bara retat upp Pakistan utan också sina europeiska allierade, främst Tyskland. De allierade har trots allt artigt skickat trupper och materiel för att stötta ”kriget mot terrorismen”. Nu kan de bara se på medan ”den fria världens ledare” muckar gräl med det ena efter det andra av de länder som försörjningslinjerna måste löpa igenom. ”Pakistans territoriella integritet måste respekteras” protesterade den tyske utrikesministern Franz Josef Jung.[v]

Och gör inga misstag, en armé som inte kan ta emot ett jämt flöde av proviant, ammunition och bränsle är dömd till stillastående, och på sikt undergång.

Nå allt är inte förlorat, det finns ytterligare ett alternativ, en väg till Afghanistan: Ryssland. I all tysthet sker transporter genom Ryssland och, med ryskt medgivande, genom Centralasien. I slutet av augusti förklarade den ryske NATO ambassadören att utan ryskt understöd skulle fälttåget i Afghanistan ganska omgående förvandlas till ett debacle.[vi]

Underförstått: tänk på era försörjningslinjer.

I det läget framstår talet om att "straffa Ryssland" som MYCKET obegåvat.Blog Image

Och nu när det hade varit viktigare än någonsin tidigare att hålla ryssen på gott humör har Georgienkrisen kreverat och USA har skickat örlogsfartyg till Svarta Havet för att kryssa utanför Georgiens kust i något slags försök att demonstrera styrka.

Vindskupan har en skrämmande känsla av att de olika delarna av den amerikanska utrikespolitiken och ”kriget mot terrorismen” helt enkelt inte hänger samman och titt som tätt motverkar varandra.
_____________
[i] ”The Russian corridor could be kind of important” av Peter Marton på bloggen [My] State Failure, 25 mars 2008.
[ii] ”Bush-regeringen eskalerar” av Lennart Franzell på bloggen Det Progressiva USA, den 3 september 2008.
[iii] “Pakistani tribesmen protest over cross-border raid” AFP-telegram, 5 september 2008.
[iv] ”U.S. may step up raids in Pakistan” av Julian Barnes och Greg Miller, Los Angeles Times, 5 september 2008.
[v] ”German Defense Minister Slams US Ground Strike in Pakistan” Deutsche Welle, 5 september 2008.
[vi] “Russia to continue NATO cooperation: envoy” av Amie Ferris-Rotman, Reuters, 20 augusti 2008.

  • Comments(2)//vindskupan.sandberg.be/#post55

En usel idé vars tid har kommit 2

Svensk politikPosted by Klas Sandberg Thursday, August 28 2008 11:18:24
Under sommarens resor kom, förutom floden av katastrofmeddelanden från Georgien, också budet om att somliga svenska politiker ville använda det som argument för den beramade FRA-lagen.

Den folkpartistiske partiordföranden Jan Björklund förklarade på konfliktens tredje dag att den utgjorde det stora, glänsande beviset för att Försvarets Radioanstalt behövs.[i]

Underförstått: kritiken mot FRA-lagen borde helst ha vett att dö någon gång. Kanske var hoppet att chocken från konflikten i Kaukasus skulle hjälpa till.

Resonemanget har tre, konstiga premisser:

1.) Utan FRA-lagen kan Försvarets Radioanstalt inte bedriva någon verksamhet alls längre. Ingen signalspaning, ingenting. Visserligen har den, och dess föregångare varit aktiv i cirka hundra år men nu hänger tydligen allt på en skör tråd.

2.) Utan FRA-lagen kommer Försvarets Radioanstalt att dö som ett oskäligt djur, trots en halv miljard i budget och cirka 700 anställda.

3.) Utan FRA kommer hela Sverige att sjunka under vågorna.

En organisation som Försvarets Radioanstalt är utan tvivel en nyttig sak för ett land att förfoga över. Sverige har i det förflutna tjänats mycket väl av sina kodknäckare som träget suttit och forcerat både tsarrysslands, nazitysklands och Sovjetunionen koder. Sveriges beredskap och säkerhet till gagn och båtnad.

Det som fått larmklockorna att börja ringa i det här fallet är snarare att den nya lagen kommer att lägga inte bara Rysslands internettrafik över svenska kablar öppen för granskning utan en stor del av svenska folkets också.

Från både politiker och från Försvarets Radioanstalt kommer visserligen en rad bedyranden om att de kommer VERKLIGEN inte att göra något som helst slemt.

Det finns anledning att misstro de försäkringarna. Det vore i själva verket rentut dumt att inte göra det. Internationell erfarenhet tyder snarare på att både politiker och underrättelsefolk utvecklar stor fingerfärdighet när det gäller att kringgå de restriktioner som man försöker lägga på deras verksamhet. I England lyckades man avlyssna oppositionspolitiker genom att leja ut delar av avlyssnandet till Kanada. Det finns nu också uppgifter om att FRA lyckats avlyssna svenska medborgare via Baltisk signalspaningstjänster. [ii]

Möjligheten finns och som tidigare sagts: till sist kommer förmodligen frestelsen att bli övermäktig att börja utvinna den där guldgruvan av information som ligger så nära till hands. Till sist står ändå den enskilde medborgaren liten och avklädd inför statens makt. Just därför är det mycket, mycket viktigt att det finns tydliga gränser för vad staten inte får göra. Enligt lagen får man inte läsa privata medborgares privata post om det inte finns uttryckliga brottsmisstankar mot denne medborgare.

I Björklunds och andras uttalanden får man den beklämmande känslan av att medborgarnas rättigheter och personliga integritet i deras värld mest av allt betraktas som irriterande bråte som på olika sätt måste röjas undan.

De vill slå vakt om FRA i första hand, inte om medborgarnas rättigheter.

Visst, visst de har gått med på att införa garantier. Först kosmetiska garantier, sedan litet mindre kosmetiska garantier.

Samtidigt…

Det har hela tiden suttit långt inne och Sveriges politiska ledning har bara backat när de tvingats och trycket från alla protester blivit alltför starkt. Allt enligt principen ”ta det här och fixa till det så vi kan göra på där sättet”.

Rimligen borde tågordningen ha varit den motsatta: medborgerliga rättigheter BORDE med självklarhet att suttit i högsätet från första början, varit centrum för övervägandena, inte FRA:s verksamhet.
_____________

[i] ”Björklund talade för FRA” TT, 8 augusti 2008.
[ii] "FRA:s metoder granskas efter ny avlyssningsskandal" av Monica Kleja, Ny Teknik, 27 augusti, 2008.

  • Comments(0)//vindskupan.sandberg.be/#post54

Bakdörren som stängdes

politikPosted by Klas Sandberg Tuesday, August 26 2008 10:12:22

På mindre än en vecka var Georgiens militära debacle ett faktum.

Det hade verkat så bra under upptakten. När de georgiska styrkorna den 7 augusti gick till angrepp mot Sydossetiens huvudstad Tschinvali var befälhavaren för den ryska 58:e armén, generallöjtnant Anatolij Khrulev, var på semester, liksom den ryske presidenten Dimitri Medvedev. Den ryske premiärministern Putin var i Peking för att besöka de Olympiska spelen. Allt som verkade krävas borde vara en snabb inmarsch. I ideala fall skulle alla tre, generalen, presidenten och premiärministern, komma instörtande på sina tjänsterum med andan i halsen bara för att få veta att den georgiska återerövringen av Sydossetien var ett fullbordat faktum.

Därtill kom att de georgiska styrkorna hade en rejäl numerär överlägsenhet i de inledande striderna. Mot en rysk stryka på 600 man och sydossetisk milis på 2 000 man kunde georgierna sätta in 7 500 soldater mot Tschinvali.

En Tjetjensk reporter berättade i en intervju i Sveriges Radio att en Sydossetisk officer gjorde ledsna miner. Han förklarade att 75 procent av Tschinvali var i Georgiska händer, att den ryska 58:e armén troligen inte skulle hinna till undsättning och att man fick bereda sig på det värsta.

Nederlaget verkade nära förestående.

Vändningen kom tvärt.

Ryssar och Sydosseter var bättre förberedda än förväntat. Georgierna mötte hårt motstånd. Det ryska flygvapnet inledde ett intensivt bombardemang av deras förbindelselinjer. Förstärkningarna strömmade till i rasande snabb takt. Ett ryskt pansarskytteregemente rullade från Vladikavkaz mot Tschinvali för att undsätta de belägrade ryska och sydossetiska trupperna där. Redan dagen därpå började de georgiska trupperna dra sig tillbaka. Den 10:e augusti hade Sydossetien rensats och de ryska trupperna började gå in i Georgien från både Sydossetien från Abchazien. De decimerade georgiska styrkorna var uppsplittrade i tre utspridda delar som inte kunde göra något. I mitten av augusti gick ryssarna med på eldupphör. Då uppgav rapporterna att de opererade nästan obehindrat inne i Georgien.

Den georgiska krigsmakten var slagen i spillror. Med den hade också nästan tio år av amerikanskt bistånd, militärutbildning och planering gått förlorat.

Ryssland har också dragit igen Amerikas bakdörr till Centralasien. Blog Image



●●●
Under 1990-talet började ledande policy drejare i USA förorda att man borde etablera närvaro i Kaukasus och Centralasien. En sådan var den polskfödde, förre nationelle säkerhetsrådgivaren Zbigniew Brzezinski. Hans intresse för Centralasien gick tillbaka till tiden för Afghanistan kriget då han såg ett glänsande tillfälle att skapa en krishärd söder om Ryssen. I det syftet borde USA främja islamisk fundamentalism.

Det var vad han trodde 1979.

Han tror fortfarande fullt och fast på nyttan av att sätta ryssen under press söderifrån.

Blog ImageI boken The Grand Chessboard från 1997 förklarades att Centralasien var en region där USA måste försöka bli en aktör.

Frågan är varför?

Brzezinski gav två skäl: naturresurser och strategiska positioner. Dels kunde man hålla klacken på Ryssland därifrån, dels kunde man förhindra att det Euroasiatiska området integrerades.

Det fanns samtidigt ett stort problem som bara inte gick att övervinna. Geografin: USA kunde inte nå fram till det Centralasiatiska området. Det finns emellertid en, möjlig bakväg in i regionen.

Från det USA-vänliga Georgien kunde man nå Azerbajdzjan och det Kaspiska havet via landsväg och järnväg (olja, olja) och därifrån kunde en förbindelseled in i Centralasien upprättas.

Kanske.

I en intervju förklarade Brzezinski att han betraktade Georgien som porten till Centralasien. Blog Image

Den ”amerikanska leden”.

Det är närmast som en serie trampstenar: från Georgien till Azerbajdzjan, från Azerbajdzjan till Turkmenistan, Uzbekistan, Kazakstan, Kirgizistan och Tadzjikistan. Den vägen kan det kanske gå. Det var den enda, möjliga, bakvägen in i den strategiskt viktiga regionen. Alla andra rutter dominerades av USA:s rivaler eller potentiella fiender som Ryssland, Kina eller Iran.

Så allt börjar och slutar med Georgien.

Så länge Georgien var på vänskaplig fot med USA ja så länge fanns det med andra ord fortfarande en bakväg in mot Kaspiska havet och vidare mot Centralasien, utan Georgien ja då säger det sig självt att allt rasade allt samman. Den ”amerikanska leden” skulle förvandlas till ett streck på en karta och en from förhoppning.



Blog Image●●●
Redan direkt efter att Sovjetunionen upplöstes och Georgien blivit självständigt inleddes en uppvaktning av den lilla Kaukasiska nationen från USA:s sida. Den inleddes när landet styrdes av Zviad Gamskhurdia, Edvard Schevardnaze och intensifierades under Michaeil Saakasjvili.

Saakasjvili utvecklades till Washingtons speciella gunstling som hade finfina, personliga kontakter med en hel drös ledande amerikaner och européer. Hos många ledande amerikanska kommentatorer återkommer positivt laddade värdeomdömen. ”Ung”, ”västvänligt” förklarade förre FN ambassadören Richard Holbrooke. Saakasjvili är inte bara en nyttig klienthärskare utan en figur som många av medlemmarna i den amerikanska eliten frotterat sig med personligen. Bland annat är han kompis med den republikanske kandidaten John McCain.

Saakasjvili har dessutom en mycket bra lobbyorganisation i USA, ledd av Randall ”Randy” Scheuneman, chef för den republikanske presidentkandidaten John McCains utrikespolitiska stab.[i] Micheil Saakasjvili hade vunnit åtskilliga amerikanska hjärtan genom att knöla igenom en ekonomisk politik i nyliberal anda såsom ”platt skatt” på 14 procent.

Det fanns mer lågmälda röster som inte var lika entusiastiska. De upplevde snarare Saakasjvili som pompös och med en stark dragning åt storhetsvansinne. Det noterades att Saakasjvili periodvis varit mycket bredvillig att förfölja politiska meningsmotståndare och kontrollera media.

De offentliga utgifterna i Georgien skars ner, med ett mycket viktigt undantag: krigsmakten. Den uppgick till 45 000 och tränades av amerikanska och israeliska rådgivare som var verksamma ända ner på bataljonsnivå. Hundratals miljoner dollar i militärt bistånd beviljades av kongressen, modern utrustning fyllde de georgiska arsenalerna. Under det korta kriget skulle ryska militärer klaga över att Georgiens militärmateriel var tekniskt överlägsen. Bland annat blev de som försökte använda mobiltelefoner omgående inpejlade och beskjutna.[ii]

USA tryckte på för att göra Georgien till medlem av NATO. Det hölls flera gemensamma militärmanövrar mellan amerikanska och georgiska trupper.

Allt detta betraktades med föga entusiasm från Moskva.

”Mot vem är denna expansion riktad?” frågade den ryske premiärministern Vladimir Putin.[iii]

Få verkar ha noterat att det också var en potentiellt livsfarlig politik. Att i Brzezinskis anda försöka rigga upp amerikanska intressesfärer i Kaukasus och Centralasien riskerar att väcka litervis med ont blod från rysk sida, samtidigt kan de visa sig ytterst sårbara och bräckliga konstruktioner. Kalla geografiska fakta gör att Amerika helt enkelt inte kan bistå några lokala bundsförvanter effektivt om de skulle utsättas för angrepp.

Med andra ord har USA upprustat, och på olika sätt uppmuntrat Georgien att gå bröstgänges tillväga gentemot såväl Ryssland och de båda utbrytarregionerna Sydossetien och Abchazien. Man har antytt att Georgien har Amerika bakom ryggen och att NATO-medlemsskapet praktiskt taget ligger i en liten ask. Om det kommer till en allvarlig kris kan USA däremot inte göra mycket mer än se på. I praktiken förvandlar man Georgien till ett strategiskt mål bara för att utlämna landet till faror, öppet krig och elände.

Flera kommentatorer framhåller att Ryssarna ”upplever” det som om USA försöker trycka tillbaka och försvaga, litet förebrående antydande att de paranoida ryssarna missförstått alltsamman och att Amerika i själva verket givetvis inte har några som helst maktpolitiska baktankar för sina aktiviteter.

Robert Kagan utbrast att det som västvärlden såg som demokratisk blomstring ”uppfattade den autokratiske Putin som geopolitisk och ideologisk inringning”.[iv]

Frågan är om det verkligen är så galet tänkt av ryssarna?

En snabb till på vad Brzezinski och andra ledande, amerikanska policydrejare har sagt i frågan visar att de ryska farhågorna tvärtom har rejält fog för sig. Inringning och tillbakapressning av Ryssland är exakt vad som föresvävat många av männen i Washington.

Från Rysk sida har man upprepade gånger signalerat att OM Georgien skulle bli medlem av NATO skulle Rysslands svar bli att erkänna Sydossetiens och Abchaziens oberoende och därmed definitivt rycka loss dem från Georgien.

I det läget borde den mest rationella politiken från Washingtons sida ha varit att försöka kyla ner den pyrande konflikten och signalera att Georgien vore bäst tjänt av att förhålla sig neutralt.

Från rysk sida flaggade man länge med ett kompromissförslag: Georgien håller sig utanför NATO. I gengällt tillerkänns Georgien den formella suveräniteten över Sydossetien och Abchazien. Å andra sidan skulle de båda territorierna ha rätt att utveckla vilka ekonomiska och andra förbindelser de önskade.

Det kallades ”Taiwan-lösningen”.

Som kompromisslösning var detta inte så illa. Det hade kunnat utvecklas.

Alternativet hade varit att uppmana Georgien att stå på sig och förbinda Amerika att försvara Georgien á la Sydkorea 1950.

För att göra något sådant finns varken resurser eller möjligheter att nå fram till. Det alterativet är helt enkelt inte realistiskt.

Istället verkar de besked Tbilisi mottagit från USA ha varit mycket förvirrade och motstridiga. USA:s NATO ambassadör Kurt Volger bedyrade i en intervju att de hade gjort allt de kunnat för att avråda Georgien från att gå till angrepp.[v]

Men det finns uppgifter om att Saakasjvili också fått helt motsatta besked från Washington.

Läget skall ha varit så virrigt att medan å ena sidan utrikesminister Condoleezza Rice manade georgiern till återhållsamhet under sitt besök i Tbilisi den 10 juli så fortsatte samtidigt Saakasjvilis kumpaner i Vita Husets – och vicepresident Dick Cheneys kansli att uppmana honom att gå på och klippa till under det allt mer högljudda ordkriget med Moskva. Allt under lycklig förhoppningen om att Amerika skulle rusa till undsättning om Georgien kom i klämma.

Ur den soppa av förvirrade besked och signaler halade man i Tbilisi fram de som passade den egna världsbilden bäst.

Av allt att döma en ny insats av den neokonservativa kamarillan.

Man verkar till råga på eländet ha grov underskattat Ryssarnas vilja och förmåga slåss om de utmanades. Micheil Saakasjvili förklarade i ett tal i mars att det inte fanns något behov av kompromisslösning. Om ryssarna förklarade han att: ”Deras armé i Kaukasus är inte tillräckligt stark för att lugna ner situationen i deras eget territorium. Jag tror inte de är redo för något slags äventyr på någon annans territorium. Förhoppningsvis vet de om det.”[vi]

Av allt att döma var detta vad Saakasjvili förlitade sig på den 7 augusti.

Med andra ord byggde han sin politik på två riskabelt lösa antaganden. DELS att ryssarna saknade förmåga att värja sig på allvar, DELS att Amerika skulle hinna skynda till undsättning om Georgien kom i underläge mot den ryska armén.

Där har man egentligen det idiotiska i hela situationen. Förmodligen hade det varit bättre om man i Tbilisi redan från början fått rediga besked att USA helt enkelt inte kunde försvara Georgien, NATO eller inte NATO. Istället hade man ett läge där USA upprustat Saakasjvili mer än vad som var bra för vare sig honom själv eller hans omgivning. På olika sätt hade man låtit honom invagga sig själv i tron att han kunde räkna med Amerikas stöd om det hettade till.

Georgien fick därmed det sämsta ur båda världar. Man fick en konfrontation som man omgående förlorade. Abchazien och Sydossetien gick förlorade och man kunde inte få något som helst effektivt understöd för amerikansk sida.

Nu på sensommaren 2008 sitter man där. USA har ett nytt fiasko på halsen. De mest hökaktiga elementen i den ryska utrikespolitiken har fått en luft under vingarna. Georgien är delvis besatt och den ”amerikanska vägen” är blockerad.

Det är tämligen säkert att ryssarna sedan länge varit inriktade på att pressa tillbaka de amerikanska inbrytningarna på det forna Sovjetunionens område. De har varit rätt framgångsrika. Genom finurlig rysk och kinesisk diplomati har den amerikanska militärbaserna i Centralasien i all tysthet stängts ner. Det amerikanska inflytandet har avvecklats utan något större drama. Av allt att döma hade ryssarna föredragit att göra detsamma i Kaukasusregionen.

Man skall naturligtvis inte glorifiera den ryska statsledningens roll i allt detta. De är knappast nämnvärt mycket godare eller ädlare än sina motspelare i Tbilisi eller Washington, helt klart obehagligt förtjusta över att hävda sin luggslitna stormaktsprestige med militära medel. Det kan samtidigt vara värt att hålla i minnet att de många bedyranden från amerikanska kommentatorerna om att ryssarna i själva verket alltid varit krigslystna inte verkar stämma.

De ville gärna pressa tillbaka de amerikanska framstötarna, det stämmer, men medlen för att göra det hade i det längsta varit diplomati. Det var så de gått till väga i Centralasien. Det var vad försökte göra i Kaukasus.

Frågan är om det gäller längre.



_______________

[i] Randy Scheunemann var förövrigt också Carl Bildts chef under lobbyarbetet inför Irakkriget 2002 – 2003.
[ii] “Conflict Exposes Obsolete Hardware” av Simon Saradzyan, The Moscow Times, 15 augusti 2008.
[iii] “Georgia war rooted in US 'self-deceit'” av Gareth Porter i Asia Times Online, 26 augusti 2008.
[iv] ”Putin Makes His Move” av Robert Kagan, Washingtonpost 11 augusti 2008.
[v] ” 'Don't do it', U.S. told Georgia on eve of assault” Reuters, 21 augusti 2008.
[vi] “Georgia war rooted in US 'self-deceit'” av Gareth Porter i Asia Times Online, 26 augusti 2008.

  • Comments(2)//vindskupan.sandberg.be/#post53

Afghanistan hettar till

AfghanistanPosted by Klas Sandberg Thursday, July 03 2008 10:36:20

Blog ImageAfghanistan kunde lämnas därhän. Det var förutsättningen när trupper, resurser och uppmärksamhet under år 2002 började skiftas över till Irak.

Den Afghanska fronten kunde överges att skötas med ett minimum av trupper medan krafterna koncentrerades på erövringen av Irak.

Rykten berättar att den dåvarande amerikanske befälhavare för Mellanöstern svor vid nyheten. Han måste ha anat att krafterna inte förslog för två eller fler fronter.

Och nu, sommaren 2008, det officiellt. Afghanistan-fronten, som länge betraktats som ett militärt bakvatten håller på att bli en lika tung börda som Irak. New York Times noterade uppskärrad att fler koalitionstrupper dödades under juni 2008.[i] Blog Image

Intresset har varit ganska yrvaket. Kriget i Afghanistan har i stort sett fått rulla på. Västmedia har kastat en och annan förströdd blick på situationen. Irak har dränerat bort all uppmärksamhet.

I all tysthet, år efter år har talibanerna byggt upp sina styrkor igen. Redan år 2006 klagade brittiska befälhavare över att striderna de upplevde i Helmand-provinsen överträffade vad de upplevt i Irak i förbittring. Blog Image

Taliban krigarna, som länge varit föremål för gyckel från amerikanska militärers sida, började bli alltmer kompetenta. Ryska militärer, med erfarenhet från Sovjets ockupation varnade för att NATO till sist skulle tvingas dra sig tillbaka.[ii]

I december 2006 vann Talibanerna en första, liten men psykologiskt viktig framgång när de slog tillbaka ett angrepp av brittiska marinsoldater över Helmand floden.

Man noterade att talbanerna motstått hård beskjutning från artilleri och flyg.[iii]

Problemen håller på växa ännu mer.

Den pakistanske journalisten Ahmed Rachid uppger att den pakistanska armén i praktiken gett upp försöken att bekämpa talibanrörelsen och dragit sig ur kriget. Det hade bara gett kännbara förluster och nästan inga av de amerikanska löftena om att dämpa Indiens verksamhetsiver i Afghanistan hade uppfyllts.[iv]

Därmed har det uppstått en gigantisk fristad för talibanrörelsen i gränsområdet mellan Pakistan och Afghanistan.

Från den fristaden har Talibanerna kunnat organisera och bygga upp sina styrkor.

Afghanistan och Irak två kommunicerande kärl. Den alltmer komplicerade situationen i Afghanistan innebär att Bushregeringen hela tiden måste snegla över axeln medan huvuddelen av krafterna fortfarande är bundna till Irak.

Kanske har Talibanerna bidragit till att avsluta ”the Surge” i Irak. Blog Image

Det har länge pågått en debatt om man skulle ta hem förstärkningarna på 30 000 man från Irak.

De utgjorde de sista reserverna. Till och med den förstärkningen var bara möjlig genom att öka på tjänstgöringsperioderna farligt mycket.

I skuggan av ”the Surge” har det kommit rapporter om att självmordsfrekvensen bland amerikanska soldater är rekordhög. Likaså förekommer omfattande drog- och läkemedelsmissbruk.

Det är en riskabel situation. Allteftersom divisionerna fylls med utbrända soldater börjar det påverka arméns krigsduglighet i sin helhet. Enheterna är visserligen fyllda med soldater som ytligt sett är oskadda men man kan helt enkelt inte längre lita på dem i kniviga lägen.

Brigader och divisioner är inte längre pålitliga, militära redskap.

Fenomenet har förekommit upprepade gånger under krigshistorien. Under andra världskriget gick problemet att lösa genom att utbrända divisioner stoppades undan på lugna frontavsnitt och nya, fräscha omgångar av värnpliktiga sattes in. Den här gången drabbar det en liten, begränsad kår av alltmer uttröttade yrkessoldater. Det är i princip samma soldater som hela tiden skickas ut på långa tjänstgöringsperioder.

Med andra ord: skall man bedriva ett långvarigt krig av utnötningstyp måste man helt enkelt ha värnpliktiga.

George Bush har meddelat att han kommer att skicka förstärkningar till Afghanistan med anledning av den allt svårare situationen där.[v]

Det uppges i Los Angeles Times att man både är djupt bekymrade över läget och hur soldater USA har tillgängliga.[vi] Skall man öka styrkan i Afghanistan MÅSTE man skrapa fram de extratrupperna från armén i Irak, närmare bestämt från the Surge-förstärkningarna i Irak.

Därmed står USA inför ett gigantiskt dilemma. Man måste förstärka sin närvaro i Afghanistan för att hålla emot det allt hårdare trycket på den fronten. Samtidigt försvagas den amerikanska närvaron i Irak vilket innebär att pressen på den fronten riskerar att öka. Det är ungefär samma problem som hotar en man som försöker täta en vall mot en översvämmning. Knappt har en läcka tätats förrän en ny uppstår.

Därtill kommer att nerslitningen och demoraliseringen av den egna krigsmakten. Man kan lätt tänka sig hur menige Evans reagerar efter att ha tjänstgjort genom ”the Surge” operationen i Irak bara för att mötas av beskedet att han inte får komma hem utan måste vidare till Afghanistan för tjänstgöring på obegränsad tid.
_____________
[i] ”Military Death Toll Rises in Afghanistan” av Mark Mazzetti, i New York Times, 2 juli 2008.
[ii] ”Afghanistan: Why NATO cannot win” av M K Bhradrakumar, i Asia Times, 30 september 2006.
[iii] ”Taliban repel British assault in south Afghanistan” av Peter Graff, i Wasingtonpost 6 december 2006.
[iv] Intervju av Ahmed Rachid av Charlie Rose.
[v] “Bush says US to send more troops to Afghanistan” av Ben Feller, AP, 2 juli 2008.
[vi] ”Afghanistan attacks up 40% in east, Pentagon says” av Peter Spiegel och Julian Barnes, i Los Angeles Times 25 juni 2008.

  • Comments(0)//vindskupan.sandberg.be/#post52

Reportern från Gaza

politikPosted by Klas Sandberg Tuesday, July 01 2008 21:43:50



Blog ImageEn ofta återkommande känsla man får när man hör om Muhammed Omers liv i Gaza är att det var en märklig blandning av elände hemmavid växande med triumfer utomlands.

Han har hunnit med att uppleva hur familjens hem i Rafah revs och lillebror Hussam dödades i oktober 2003.

Muhammed har också hunnit uppleva hur hans webbkrönika Rafahtoday blivit en allt större framgång i Europa och USA. Han själv har avancerat från att försörja sig som hjälpreda till utländska korrespondenter till att bli en stringer, till att bli korrespondent för IPS och se sina texter och bilder publicerade i tyngre tidningar utomlands.

Vindskupan var bland de som med vänligt medgivande öste ur den guldgruvan.

Samtidigt… både han och hans familj är utsatta för samma brister som alla andra i Gazaremsan.

Det var illa igen i början av 2008. I ett brev berättade han att hans mamma måst läggas in på sjukhus med symtom på cancer.

Det fanns inte filtar åt alla patienter. Inte heller kunde Muhammed snabbt skaffa fram en hemifrån, vägarna angreps ofta av flygplan och stridshelikoptrar.

Nu verkar det ha kommit ytterligare ett böljeslag av triumf och tragedi. I början av juni 2008 kom ett böljeslag uppåt. Det kom ett meddelande om att han tilldelats Martha Gellhorn priset, delat med den amerikanske reportern Dahr Jamail.[i]

Det enda problemet är att Muhammed Omer måste se till att vara i London den 16 juni för att ta emot det. Prissumman uppgår till 5 000 pund. Normalt är det frågan om litet flink biljettbokning. För en man från Gaza är det en fråga om att försöka beveka den israeliska byråkratin. Eftersom det delades innebar det att Muhammed Omer och Dahr Jamail fick 2 500 var, men framför allt att de båda lämnade London med en redig dos journalistik ära i bagaget.

Därefter följde en rundresa i Europa. Möten med journalister och diplomater.

Sedan kom katastrofen.

På grund av alla restriktionerna måste Muhammed återvända till Gaza via Jordanien, sedan Israel. Allt måste samordnas. En drös byråkratiska detaljer måste stämma.

Redan vid gränsen började krånglet när en kvinnlig israelisk soldat låtsades att hon inte förstod vad detta Gaza var som han skulle till.

Det blev värre när säkerhetstjänstens folk tog över.

De verkade dessutom uppretade över att en palestinier från Gaza tilldelats ett internationellt journalistpris. Säkerhetsmännen sade att han var en bråkmakare, inte någon reporter.

Muhammed Omer tvingades klä av sig naken. Visiterades och misshandlades. ”Samtliga kroppsöppningar” undersöktes som det bruka heta.

Vid ett tillfälle vaknade han ur medvetslöshet av att en beväpnad militärläkare undersökte örongångarna. Vad Muhammed kunde tänkas ha gömt där framgår inte.

Enligt IPS-telegrammet är Muhammed Omer numera inlagd på ett palestinsk sjukhus. Han lider av smärtor i magen och huvudet.[ii] Inför den israeliska tidningen Haaretz uppgav att flera revben brutits.

Han uppges fortfarande vara djup chockad.
________________
[i] Martha Gellhorn priset inrättades som en stiftelse för att hedra minnet av den ryktbara kvinnliga krigskorrespondenten som grundade sin karriär under andra världkriget. Den tilldelas journalister som skriver på engelska och som publicerar sig i tryck eller i seriösa internet publikationer.
[ii] ”Israelis Assault Award Winning IPS Journalist” av Mel Frykberg, IPS, 28 juni 2008.

  • Comments(0)//vindskupan.sandberg.be/#post51
Next »